Odyssey

Jag kan stirra på den i minuter. Många minuter. Det blev inte direkt bättre av att jag laddade ner skärmsläckaren, nej nu kommer jag istället på mig själv med att ligga i soffan med powerbooken i knät och tokstirra på en skärmsläckare. Inte bra.

Jag försöker minnas när jag senast blev så här fascinerad av en figur eller ett formelement, men jag minns inte mer än att det var längesedan. Kanske för att jag oftast fastnar för form som till största delen utgörs av typografi, kanske för att symboler, ikoner och figurer inte varit så hett på sistone - åtminstone inte i min formvärld. Ganska trist egentligen, och jag vet ju hur jag piggnar till varje morgon när jag ser Eksells ögon på den Mazettiplåtburk i vilken jag förvarar min müsli, eller hur jag blir alldeles varm inuti när jag ser KFs gamla domussymbol.

Kanske var det därför som jag kom av mig i mitt slentrianbläddrande - det var någon tråkig musiktidning - när jag för första gången såg den där Fischerspoonerfiguren. En helsidesannons. Mitt på den svarta sidan fanns den där figuren, minst lika fängslande som de jag nämnde ovan. Varför görs sådant här knappt längre? Ge mig fler hypnotiska figurer att fascineras av! Att Fischerspoonerfiguren dessutom gör sig utmärkt i rörelse, och att den även demonstrerar additiv (och i de andra varianterna även subtraktiv) färgblandning gör den bara än mer oemotståndlig.