Febrig Illusion
Då var det dags igen, för åter en Febersamling. Den förra var rätt trivsam med fina foton och fantastiskt bra musik. Jag lyckades komma över lite previews på omslagen som för övrigt släpps imorgon.
Den stora skillnaden från Feber #1 är väl först musiken då, inte direkt förvånande. Det nya för #2 är omslagen som går i någon slags 70-tals revival feeling. Har inte lyckats få fram vem som gjort omslaget men jag utgår från att det är fröken Watkins som står bakom illustrationerna.
Det är väl också dessa som är upplägget för denna granskning. Rent spontant som blev jag först glad när jag såg dessa som en enhet. Jag tycker färgerna är helt ok. Som gammal Richard Scary älskare så är det framförallt de små detaljerna i bilderna jag älskar. Den smått underbara My Little Ponyn på "Mainstream" är en av favoriterna. "New York" är fylld av referenser och lite strunt men är kanske lite trist i all sin gråhet men passar rätt bra in på de "garagiga" låtarna. "Folk" vars igelkott tar det mesta likaså ugglan.
Det som stör mig då är: Att dessa illustrationer inte var speciellt spännande egentligen. Det känns som att man sett dem förut och att de kanske bara kommer att sticka ut som en helhet och kanske då också bara när de finns hemma i hyllan som en enhet. Kopplingen till respektive genré är ju glasklar men i övrigt vet jag faktiskt inte. Får se när jag får dem i min hand om jag lyckas få en spänning av annat än musiken.
Hursomhelst, om jag måste välja en favorit bland dessa så blir det faktiskt "Folk".
Hur känner du?
Den stora skillnaden från Feber #1 är väl först musiken då, inte direkt förvånande. Det nya för #2 är omslagen som går i någon slags 70-tals revival feeling. Har inte lyckats få fram vem som gjort omslaget men jag utgår från att det är fröken Watkins som står bakom illustrationerna.
Det är väl också dessa som är upplägget för denna granskning. Rent spontant som blev jag först glad när jag såg dessa som en enhet. Jag tycker färgerna är helt ok. Som gammal Richard Scary älskare så är det framförallt de små detaljerna i bilderna jag älskar. Den smått underbara My Little Ponyn på "Mainstream" är en av favoriterna. "New York" är fylld av referenser och lite strunt men är kanske lite trist i all sin gråhet men passar rätt bra in på de "garagiga" låtarna. "Folk" vars igelkott tar det mesta likaså ugglan.
Det som stör mig då är: Att dessa illustrationer inte var speciellt spännande egentligen. Det känns som att man sett dem förut och att de kanske bara kommer att sticka ut som en helhet och kanske då också bara när de finns hemma i hyllan som en enhet. Kopplingen till respektive genré är ju glasklar men i övrigt vet jag faktiskt inte. Får se när jag får dem i min hand om jag lyckas få en spänning av annat än musiken.
Hursomhelst, om jag måste välja en favorit bland dessa så blir det faktiskt "Folk".
Hur känner du?
4 Kommentarer:
Jag tycker att de var fina och jag måste nog hålla med om att "Folk" är lite bättre än de övriga. Fru Watkins är ett bra förslag. Egentligen har jag inte heller någon aning med ett annat tips kan vara Maja Sten. Rent stilmässigt så är det snarlikt i alla fall.
http://www.majasten.se
Aj, bara för att avlägsna konstiga missförstånd så ÄR det fru watkins som har ritat.
Jag tycker svinfeta gill sans f.ö. är den enda icke ångestframkallande gill sansen (läs mitt tidigare hatinlägg om just gill sans).
W O R D !
Tycker ingen av dem var speciellt rolig. Mainstreamgrejen känns ganska tom, men som sagt, my little pony i mitt hjerta!
folk är ju den som gör mest rättvisa åt temat i illustrationerna, den känns skönt sjuttiotal. sedan är det den enda, och kanske mainstream, som på ett snyggt sätt lämnar plats för placeringen av titeln - sweet hearts är ju lätt sämst i den bemärkelsen
Skicka en kommentar
<< Home