Udda flyer

Heinekensponsrade festen Green Room Session närmar sig för andra året. Och fortsätter att ha den mest kreativa klubbmarknadsföringen i stan. (Förra året gick det att hitta grönmålade trumpinnar på barer/kaféer och i min skola sitter det fortfarande en stor och stilig kylskåpsmagnet från dem.)
Första livstecknet den här gången är en flyer som är fastlimmad på sida 35 i Rodeo. Det som fick Per helt lyrisk på telefonen imorse var den inbyggda musikspelaren I FLYERN. Precis som ett gammalt gratulationskort som spelade happy birthday-slingan så kör den här en elektronisk loop.

Nu spelar det egentligen ingen roll vad Green Room Sessions gör med sina ölpengar, jag måste gå i alla fall.

Balls

Efter lång planering och från min sida längtan är nu Sony filmen klar.
En kvarts miljon studsbollar, 12 avstängda gator i SF, 10 stora kanoner och Fallon tillsamans med Nicolai Fugsling.

Jag personligen tycker att detta är 2,5 minuter av härlighet och jag måste hålla med Fallon själva när dom säger:

"..it could possibley be the ad of the year."

Det roliga med denna film tycker jag är att det inte är något cgi överhuvudtaget allt är filmat på plats. Jag är helt insåld, spara till Sonys Bravia TV, för jag har hört att färgkvaliteten är något helt makalöst!

På lördag är det vernissage

Reala och Ylva Ogland/Tensta Konsthall/29.10/14-19

Reala är sällan någonting annat än bland de bästa i Sverige.
Såhär skriver de själva om tillställningen:

"Lördag den 29:e oktober är vernissagedag för Målarboken, ett samarbete mellan Reala och Ylva Ogland, på Tensta konsthall i Stockholm. Boken handlar om det subjektiva uttrycket i relation till Tracey Emin och Edvard Munchs konstnärsskap och består av 80 sidor med bilder att fylla i. Boken innehåller också nyskriven poesi av Ida Börjel och Lars Mikael Raattamaa, tillsammans med bilderna i sekvens ordnade efter Edvard Munchs livsfris."

Kris van assche

Kris van assche föddes i Belgien 1976. 18 år senare började Kris på Royal Academy of Arts i staden Antwerp. Fyra år senare skapade han sin examenskollektion som fick Hedi Slimane på Yves Saint Laurent att genast anställa Kris som assistent. Efter detta jobbade han för Dior fram till år 2004.

Under Men´s Fashion week i Paris visade han sin nya kollektion under sitt eget namn.
Absolut en man att se upp för de kommande åren.

2005 års bästa musikvideo

Tiga - You gonna want me.

Kalaset är gjort av Olivier Gondry. Hans bror heter Michel.
Så skönt att någon släpper alla ambitioner att berätta (ointressanta) historier och bara gör det en musikvideo faktiskt gör bäst: accentuerar musiken.

Tillbaka till framtiden

Tänk er ett examensarbete av en Hyper Island-student med musik av Eminem, året är 2001. Låter det upphetsande? Det tycker Apple.

Den grafiska profilen för lanseringen av nya iPod Video känns inte fräsch. Inte alls. Vad tänkte ni på egentligen?

Filmen: http://movies.apple.com/itunes/ads/

Febrig Illusion

Då var det dags igen, för åter en Febersamling. Den förra var rätt trivsam med fina foton och fantastiskt bra musik. Jag lyckades komma över lite previews på omslagen som för övrigt släpps imorgon.

Den stora skillnaden från Feber #1 är väl först musiken då, inte direkt förvånande. Det nya för #2 är omslagen som går i någon slags 70-tals revival feeling. Har inte lyckats få fram vem som gjort omslaget men jag utgår från att det är fröken Watkins som står bakom illustrationerna.

Det är väl också dessa som är upplägget för denna granskning. Rent spontant som blev jag först glad när jag såg dessa som en enhet. Jag tycker färgerna är helt ok. Som gammal Richard Scary älskare så är det framförallt de små detaljerna i bilderna jag älskar. Den smått underbara My Little Ponyn på "Mainstream" är en av favoriterna. "New York" är fylld av referenser och lite strunt men är kanske lite trist i all sin gråhet men passar rätt bra in på de "garagiga" låtarna. "Folk" vars igelkott tar det mesta likaså ugglan.

Det som stör mig då är: Att dessa illustrationer inte var speciellt spännande egentligen. Det känns som att man sett dem förut och att de kanske bara kommer att sticka ut som en helhet och kanske då också bara när de finns hemma i hyllan som en enhet. Kopplingen till respektive genré är ju glasklar men i övrigt vet jag faktiskt inte. Får se när jag får dem i min hand om jag lyckas få en spänning av annat än musiken.

Hursomhelst, om jag måste välja en favorit bland dessa så blir det faktiskt "Folk".

Hur känner du?

KONCEPTDESIGN

Vitamin living är ett gäng som vill blanda funktion med sköna former. Gillar att de finns en genuin tanke bakom deras form.
De vill skapa nya concept för varje ny produkt de ger ut.

Number two in the Action series

"Ah, Propaganda! The pearl of ZTT!"

Det har nyligen släppts en dvd med ett antal Anton Corbijn-videor och på den dvd:n finns även Corbijns regidebut, tillika min favorit bland hans musikvideor, den fantastiska video han gjorde för Propaganda vintern 1984.

Även om nummer två i Zang Tuum Tumbs beryktade Action Series råkade släppas just 1984 så går Propaganda bakåt i tiden, till tiden före kriget. De vill minnas Tyskland före 1939. Tschichold, Wagner, Lang, Faust och Bahuaus i koncentrat. Singeln "The Nine Lives of Dr Mabuse" är inte bara en melodi, den är en hel värld. På knappa fyra minuter, så länge vi talar om singelversionen och inte den tio minuter långa "Das Testament des Dr Mabuse". Den är en idé som förkroppsligas genom en komplex produktion, sammanhängande grafik och kompletterande video. Få singlar känns så kompletta, så fullständiga. Efter att jag lyssnat på den - vilken version det än må vara - så känner jag mig mätt för en stund. Inte spyfärdig, utan sådär belåtet mätt som efter en fulländad trerättersmiddag. För en stund känns det som att det inte finns någonsomhelst anledning att lyssna på annan musik igen. "Propaganda Presents the Nine Lives of Dr Mabuse" är helt enkelt mer än bara en singel.



Att just det här blev Corbijns videodebut är inte så underligt då Paul Morley och Corbijn var ett radarpar sedan Morleys tid på NME, och Corbijns visuella idéer hade uppenbara kopplingar till de Langfilmer som flera av Propagandas sånger kretsar kring. Corbijn hade redan tagit en del fotografier för ZTTs räkning, och i fallet med Propaganda bidrog han även med en serie oljemålningar varav en, föreställande en Langsk M-hand, kan skådas på omslaget till "Dr Mabuse". Omslaget, eller rättare sagt omslagen (sammanlagt fem stycken - två olika singelomslag, två tolvtumsomslag och ett kassettsingelomslag), är en lika naturlig del av "The Nine Lives of Dr Mabuse som videon. Corbijns målning och fotografier kombinerade med diverse morleyismer, denna gång främst hämtade från Adorno, och i typografisk skepnad efter Tschichold.

Gemensamt för såväl video, musik och omslag är att de kändes som helt främmande fåglar då i det pastellfärgade och lyxiga 80-talet, svartvita och grovkorniga super8-videor var inte på modet och skivomslag utformade enligt Den Nya Typografin syntes ytterst sällan i skivhyllorna. Samtidigt kändes singeln så självklar, Propaganda tog för sig och redan vid första anblicken fängslades man av skivan, och när introt sedan hörs i högtalarna förstärks känslan ytterligare. Mabuse släpper dig inte ur sitt grepp. ZTT lyfte gärna fram Propaganda som "the ABBA from hell", en inte helt felaktig beskrivning då de har en osviklig popkänsla samtidigt som "The Nine Lives of Dr Mabuse" till strukturen är alllt annat än en traditionell popsång. Trevor Horn lyckades ur Propagandas ganska monotona demomaterial vaska fram en fantastisk popsång medan Anne Dudley hjälpte till att transformera denna vidare till ett tio minuter långt epos av wagnerska proportioner. "The Nine lives of Dr Mabuse" är en briljant popsingel, och det som tilltalar mig allra mest är nog hur de tre komponenterna verkligen bildar en helhet som är större än de summan av de ingående delarna. Varför är det så få artister och skivbolag som vågar och orkar driva det så pass långt?



Så här i efterhand måste det sägas att ZTTs tre första skivsläpp var helt fantastiska. Kanske borde de ha stoppat redan där? Jag gillar verkligen hur ZTT anföll åt flera håll samtidigt. Först ut var den lekfulla "Into Battle with the Art of Noise", en orgie i dåtidens bästa musikteknik, lagomt uppblandat med gammal futurism. Inte långt senare släpptes "Relax", bannades från BBC och slog försäljningsrekord. Sedan släpptes "Dr Mabuse". Tre skivor, tre artister, tre skilda helheter men ändå så lika. Få bolag har ens varit i närheten. 1983-85 så dominerade ZTT brittisk musikpress, men efter den oundvikliga backlashen har det förblivit tyst. De senaste åren har ZTT själva vaknat till liv och givit oss några fina återutgåvor som tex vårens smått fantastiska Andrew Poppy-box och den Act-box som kom för ett par år sedan, men jag saknar fortfarande Den Stora Boken Om ZTT. Jag skulle kunna göra en rejäl soffbordsbok (eller dagliga Groupies-uppdateringar i närmare ett år) uteslutande om ZTTs annonser 1983-1987. Lägg sedan till diskografier, intervjuer med ala inblandade, omslag-för-omslag-genomgång med Morley och designgruppen XL (med bla Mark Farrow) så är vi uppe i ett verk av bibeltjocklek. Vill man börja lite blygsammare kan dock ovannämnda Corbijn-dvd vara en bra start, även om den bara innehåller en enda - men världens bästa - ZTT-video. Tyvärr var Corbijns Mabuse-video inte särskilt framgångsrik eftersom den tydligen var för arty-farty för tevekanalerna och därför spelades även en betydligt tråkigare video in, och om ni har sett en Mabusevideo på tv så är det troligen den senare varianten. Om man inte bryr sig så mycket om Corbijn utan är mer nyfiken på Propaganda (en naturlig inställning, som jag ser det) så rekommenderas varmt samlingsskivan "Outside World", som även innehåller en dvd med gruppens videor - kein zurück für dich!

Build slumpar.

För många av oss som under 1990-talet var intresserade av såväl techno och electronica som grafisk formgivning var Republiken något närmast magiskt, och vi är en hel generation som formats av dess ideal. TDR var knappast först med något alls, men de blandade tydliga influenser som exempelvis Brockmann, Crouwel, 8vo, informationsgrafik, japanska livsmedelsförpackningar och Letraset-gnuggisar till en alldeles egen blandning som nästan alltid kändes fräsch och nyskapande. Ingen annan designbyrå - inte ens andra hjältar som Peter Saville Associates eller Style for Every Mood - har i mina ögon hållit en så rak linje och fascinerat mig så mycket. Att de flesta hjältar så småningom faller, det är en annan sak. Inte heller tDR klarade sig från detta. Ok, de sitter fortfarande i Sheffield och spottar ur sig skivomslag, men det är verkligen inte som för tio år sedan. Kanske för att det inte längre är samma byrå, personalen har nästan fullständigt bytts ut sedan dess och de avhoppare som fått mest uppmärksamhet är Matt Pyke och Michael Place. Den förra arbetar under det blygsamma namnet Universal Everything, den senare kallar sig Build och det är just Build som denna lilla notis främst handlar om.

Michael Place är en oerhört sympatisk filur och en av mina absoluta favoritformgivare, det har med tiden visat sig att ungefär 94,5 % av mina favoritverk från tDR skapats av just denne man. Places betydelse för tDR är lätt att inse när man ser de verk han gjort under egen flagg - mycket är en rak utveckling av sådant som tidigare angetts som Made In TDR, vilket av somliga ses som förutsägbart och fantasilöst medan andra ser det som såväl naturligt som sunt. Visst, det är många element som återkommer i flera av Builds verk och han är i mångas ögon därför ett tacksamt offer vid diskussioner kring ämnet manér kontra transparens, men jag tycker faktiskt inte att det är någon nackdel i detta fall - trots den gemensamma basen har verken oftast tillräcklig särart och det finns uppenbarligen plats även för formgivare som lämnar tydliga fingeravtryck.



Det som mest kännetecknar Builds arbeten är den smått galna detaljnivån. Besatthet är nog ett bättre ord för att beskriva det hela, mängden Build-verk med de- och rekonstruerade Walkmans, videokassetter, cdda-definitioner etc är enorm. Där Carson vilt skar upp objekten, omorganiserar Place objekten och placerar dem i detaljerade griddar. Ordning och reda, alla delar och detaljer uppställda på rad - i några av de senaste verken, en serie affischer för Sony, har det gått så långt att affischerna endast består av ett stycke text innehållande alla ord som finns tryckta på Playstation-konsolerna. Nördigt så det förslår, och jag kan inte sluta att älska det. Mina känslor är dock lite kluvna, då Design By Build™ ständigt får mig att känna mig som en slarver. Jag har inte den där känslan för de små detaljerna och det stör mig något oerhört. Snälla, ge mig Michael C Places tålamod!

Hursomhelst, i väntan på en riktig Build™-site har nu Place lagt upp en tillfällig miniportfolio med några av de senaste årens alster och det är därför som jag skriver denna notis. Den lilla tillfälliga minisiten hitttas på http://www.designbybuild.com/temporary/random1